Det har gått några år, närmare bestämt sex stycken, sedan jag insjuknade. Och märkligt nog så vill jag säga att jag både är helt frisk och samtidigt närmare ett återfall än jag någonsin varit. Det kanske inte är så konstigt vid närmare eftertanke. Att vara fullt frisk går ju att översätta till att springa på i 180 knyck och kombinerar man det med stort kaos på jobbet, galet stor besvikelse, privata sjukdomar i familjen toppat med corona- ja, då är det kanske inte så märkligt. Idag känner jag igen symptom som jag inte gillar och jag försöker få stopp på dem. Inte det lättaste. Ska försöka träna lite, yoga lite men funkar det inte så tror jag det är dags för en paus, från allt. Rubriken då, vad hände sen? Det får jag ta en annan dag.
Snart möte igen
Snart har vi rehabmöte igen, det är inget jag direkt jublar över. Har hört om så mycket strul som förekommer just nu att jag inte har det minsta lust att sticka in näsan där igen. Men jag vet att jag måste, så småningom.
Har varit grymt duktig med vikten, tills oron för mötet kom- då började sötsuget igen. Varför är det så? Gör mitt bästa för att inte trilla dit men det är banne mig inte lätt. Inte blir det bättre av att jag har besök av en närstående som gör allt för att gå mig på nerverna. Det är väl ett test kan jag tro.
Ute regnar det och blåser, det är värsta höststormen. Skönt att sista isen förmodligen försvinner men inte speciellt lockande att gå ut med hunden. Tror maken får göra det när han kommer hem.
Efter själ kommer kropp
Först bara en fråga, går inte tiden väldigt, väldigt fort?
Efter en underbart skön vila över jul och nyår så känner jag mig för första gången på väldigt länge redo att ta tag i det där skalet som omgärdar själen. Ett drygt halvår, då träning inte varit aktuellt och då småätandet ökat markant för att kulminera under lovet, har fått konsekvenser. Jag kommer inte i mina kläder. Så enkelt och illa är det. Mjukisbrallor och tunikor är naturligtvis undantaget men det kan man ju inte gå klädd i jämt. Jag har fokuserat på lugn för själen och kroppen har liksom fått vänta lite, vilket säkert varit bra men nu börjar jag ju må bättre och då kan inte förfallet fortsätta.
För att inte bli ett patetiskt nyårslöfte gav jag mig själv respit till förra måndagen men då satte jag igång. Pulvershakes och träning samt frisörbesök, det senare har ju föga med trånga kläder att göra men desto med med mitt allmänna välbefinnande. Jag vet att pulver i sig inte är någon långsiktig lösning men för mig känns det väldigt bra att få en kickstart, även om det är förbaskat tråkigt. Det ger ju ett snabbt resultat på de där senaste kilona och sedan får powerwalks och styrketräning i kombination med vanlig, sund, mat ta hand om resten. Det är också ett väldigt bra sätt att bryta mönster, har gjort det vid ett tillfälle tidigare i livet och då blev slutresultatet väldigt bra. Så nu är det bara att bita ihop och prova de tighta jeansen lite då och då för att hålla motivationen uppe.
Arg- och lycklig.
Kanske en överdrift att säga att jag är lycklig men det känns väldigt skönt att jag kunde bli tokarg igår och ändå inte bryta ihop, behöva använda hela dagen idag till återhämtning utan faktiskt känner mig rätt ok! Heja mig!
Snart vardag igen.
Imorgon jobbar maken. Barnen är, som väl är, lediga ännu en dag pga studiedag. Är så tacksam. För något år sedan hade jag nog uppskattat dagis/skola men nu känner jag tvärtom- vill ha dem hemma! Mitt vanliga, energiska, jag hade massor av planer och hade nog varit besviken över att förkylning mm gjort att vi bara slappat. Mitt nya, kloka?, jag är bara nöjd och glad över att vi tagit tillfället i akt och gjort minsta möjliga. Barnen har hunnit leka med julklapparna, jag har fått sovmorgon till ”alldeles för sent” och blivit bortskämd med kaffe på sängen-varje dag!! Vi har ätit gott, pratat och pusslat och sett på flera filmer. Med andra ord- vi har vilat och även om det känns trist att snart behöva ställa klockan så tror jag att vi är nyladdade och det är bra!
Gott nytt år!
Fördelarna med att fira nyår hemma, med enbart närmaste familjen, innebär två stora fördelar: man går och lägger sig när man vill och man mår bra dagen efter. Om man, som jag, råkar vara gift med en gourmetkock så saknas inget under själva kvällen och vi hade en jättemysig nyårsafton tillsammans med barnen med både dans, bad och spel.
Nåväl, idag är det 2015 och sällan har väl ett nytt år varit så välkommet. Känner stor tillförsikt mitt i allt kaos, känns som det är spännande saker som ligger framför.
Just nu pågår bästa absistenslek på andra våningen, yngsta dotterns kompisar är hemma igen efter jul- och nyårsfirande på annan ort och de tar igen förlorad tid med all kraft. Äldsta dottern sitter framför datorn (med spel vi gett henne i julklapp så det kan vi inte säga något om) och mannen är ute och leker med sina kompisar. Med andra ord: en skön början på nya året med LUGN och ro, och snart börjar Ivanhoe!
Hoppas ni alla hittar ett lugn i år, tror vi är många som behöver det.
Nya tag, samma spade
Så har jag ägnat ännu en dag åt att surfa runt bland likasinnade på nätet. Försökt hitta svaren, något halmstrå som ger mig facit. En bra sak som jag hittade var en kommentar från AFA på en blogg. Ringde dem och har nu skickat in en arbetsskadeanmälan även dit. Vet inte riktigt vad den ska/kan ge, så långt orkade jag inte läsa, men jag har i alla fall skrivit ihop den.
Jag tycker det är svårt att hitta ”den perfekta bloggen”. Många skriver intressant och beskriver väldigt öppet sin situation men det är oftast något jag hänger upp mig på, något som skiljer sig för mycket från min egen upplevelse. Jag har kommit fram till att jag inte är deprimerad, vilket i sig kan vara en skön tanke. Jag är trött, men inte sååååå trött. Jag mår rätt bra, ofta, men mår skit där emellan. När jag mår skit kommer tröttheten och/eller hjärtrusningarna. Trycket över bröstet kan dyka upp eller så blir jag bara oförmögen att fatta beslut. Det är med andra ord så svårt att veta ”hur sjuk jag är”. Jag har konstaterat att så länge min man är med så fixar jag det mesta. Kan åka till IKEA, planera jul, gå på kalas etc. När jag vet att jag inte ensam måste ta beslut, vara ansvarig, då funkar vad som helst. Nästan. Däremot känns det oerhört läskigt så fort jag är ensam om ansvaret. Att åka till ICA är inga problem så länge listan är under kontroll och alla varor finns men om tomaterna är gröna eller rätt mjölk är slut, ja då krävs det improvisation och då börjar jag svaja. Ofta går det ok men jag märker att pulsen går upp.
Så vad säger detta? Att jag måste ta med mig mannen till jobbet när den dagen kommer? Att jag måste utsätta mig för situationer så jag ser om jag klarar dem eller får bekräftelse på hur illa det är? Eller behöver jag helt enkelt fortsätta som nu, dvs vila ytterligare och acceptera att jag är där jag är? Inte fan vet jag. Tror kanske att min psykolog vet eftersom hon sjukskrivit mig ytterligare en dryg månad, för att bara fortsätta vila kropp och själ……
Nåväl, såg ett klipp med bland andra Kajsa Ingemarsson angående ”att komma tillbaka”, att det kanske inte var det man skulle sträva efter utan att komma vidare och det där har ställt till det för mig. Nu har jag börjat grubbla igen och det påverkar min nattsömn. Jag vet innerst inne inte hur jag ska kunna återvända men alternativet är så skrämmande ovisst så det blir kaos i hjärnan. Det är därför jag börjat gräva. Måste hitta svaren någonstans. Men spaden är som sagt densamma och jag kommer inte så djupt.
Olika lägen i livet.
Ibland krockar känslorna. Då kan det göra ont, även fast man inte vill. När bästa vännen ställs inför ett fantastiskt livssteg och man själv sovit skitkass för fjärde natten i rad pga oro för hur det ska bli efter sjukskrivningen- då krävs det en del för att låta glädjen för hennes skull vinna. Men det måste den!! Grattis min vän!
Jul- check. Nyår-avbokat.
Älskar jul, men den är inte okomplicerad. Egentligen älskar jag kanske mest tanken på jul för det blir sällan som man tänkt sig. I år blev det dock, törs jag säga oväntat, bra. Vi var fler än vanligt, hade konstigare rätter än vanligt och förlängde samvaron rejält men det blev som sagt bra. Dock tog det tillsammans med förkylning rejält på min energidepå så i två dagar har jag legat platt.
Idag tog vi därför beslutet att ställa in nyårsmiddagen. Vi är ju inte längre fyra par med småbarn, vi är sexton personer som äter, dricker och behöver utrymme (dvs hela huset måste städas 😉). Att fixa fest för 16 pers är inte helt lätt ens när man är pigg och glad, att göra det nu är på gränsen till korkat. Så nu är det bestämt och så får det bli.
Ser fram emot energi att använda till mys med familjen, kanske blir lite över till vänner också men utan krav på vita dukar!
Ett halvt år.
Idag har jag varit sjukskriven i ett halvt år. Det är ganska länge. Vem hade kunnat ana det i somras? Jag tyckte ju att läkaren tog i när hon gav mig sex veckor första vändan.
Imorse sa jag spontant till mina barn att jag är tacksam för det här halvåret. Det har gett mig så många goda stunder tillsammans med dem. Om jag bortser från allt som varit jobbigt så är jag glad för att det blev som det blev. Är det fel?
Snart är det julafton, det blir ännu en prövning men jag känner mig ganska rustad. Får bli som det blir tänker jag. God, lugn, jul önskar jag alla stressade där ute! Försök andas emellanåt.
om ni undrar 