I natt jag drömde

Min sista dröm i natt var i gränsskiktet mellan sömn och vakenhet. Jag skulle fika med två av mina chefer och vi hamnade i samma soffa, på rad och konstigt nog kom 7 personer från företagshälsovården och satte sig mittemot. Jag fick frågan av min chef om jag skulle komma tillbaka nu och påbörja min återgång till arbete och jag protesterade och sa att de behövde ju ta tag i en del på arbetsplatsen också. Hon ville inte riktigt förstå vad jag menade och jag fick börja peka ut personer och beteenden som gjort att jag blivit sjuk. Kändes inte bra vilket jag också sa. Jag flyttade så vi kunde se varandra i ögonen och två från företagshälsovården böjde sig fram mot chefen och började viska. Det kändes inte obehagligt, jag hade en känsla av att de var på min sida och att de sa till henne att inte gå i försvarsställning utan lyssna på mig. Ungefär här vaknade jag och kände hjärtklappningen tillta, det är tre veckor tills min sjukskrivning går ut och jag känner mig ju ”bra” ibland och misstänker att jag ska påbörja rehab då. Jag försökte fortsätta tankarna kring vilka det var och vad de gjort som lett till krisen och kände mig helsvettig med tankar fladdrande runt, runt. Hjälp, jag måste ha hjälp för att få struktur på tankarna! Och då slog det mig- det är ju det jag ska få när de tycker att jag är mottaglig för rehab. Det är ju först i oktober som jag eventuellt ska behöva prata om det här. Jag ska inte alls tillbaka till jobbet när sjukskrivningen går ut den här gången, jag ska till läkaren för att de ska se om jag är redo att påbörja samtal. Jag ska inte behöva älta jobbet med min man, om och om igen med risk för att köra i samma spår och dessutom trötta ut honom utan jag ska få hjälp, och det är inte förrän om tre-fyra veckor så jag kan lugnt andas ut och fortsätta att låta kroppen vira upp sig efter stresskramper.

Kan inte låta bli att utbrista ett litet HURRA!

Min syn på valresultatet

Jag har inte skrivit på ett tag och största anledningen till det är att jag inte orkat. Det gick ju så bra, jag mådde toppen och tänkte att nu, nu är jag på gång men så var det som att falla ner i ett stort hål av trötthet igen och då insåg jag (för vilken gång i ordningen?) att just ja, jag är ju faktiskt sjuk och det tar tiiiiiid.

Nåväl, igår var det val och jag måste tillstå att jag är en ganska liten människa. En dag för inte så länge sedan stod det plötsligt klart för mig att jag har varit lurad. Visst har vi haft en bra finansminister som klarat oss ur krisen och visst ska människor jobba och göra rätt för sig så så långt allt väl. Visst har jag läst om människor som kommit i kläm och blivit tvingade tillbaka till jobb för att de blivit utförsäkrade , trots att de haft en allvarlig sjukdom men jag har liksom tänkt att de måste haft otur och FK måste vara fullt av inkompetenta handläggare som tolkare bestämmelser som Fan tolkar bibeln. Vi som är friska/har jobb har ju klarat oss så mycket bättre och fått mer pengar över så vad är problemet? De som inte har jobb….. ja, det blir väl någon råd med det.

Men så en dag så tog kroppen stopp och då upptäckte jag bristerna. I de flestas värld handlar sjukskrivning om sjukdomar som förkylning och influensa och då har vi ett fullt tillräckligt skydd. Många av oss har dessutom lite extra tillskott från arbetsgivaren som gör att det inte märks så himla mycket i plånboken om man är borta ett tag. I mitt fall har vi de där pengarna i 90 dagar- jag menar, vem är sjuk såååå länge? Men så kom den där dagen då min kropp inte ville vara med längre och då tid är det enda som läker. Plötsligt är 90 dagar ingenting och istället blir man påmind om att bortre gränsen för sjukpenning är en gräns satt av politiker- inte läkare och den kommer jävligt fort kan jag säga. Om man redan är stressad så är det ingenting mot den stress som kommer av att man inte vet vad man ska göra om inte den egna kroppen och politikerna har samma åsikt. Det känns oerhört genant och futtigt att behöva erkänna att jag behövde få uppleva det här för att förstå att jag har blivit lurad. Det finns ingen solidaritet i blå politik, det finns ingen välvilja i rätten och möjligheten att välja skola, vård och sänkt pris på hamburgare. Det handlar om att de som är friska och ser till att göra rätt val, helst redan innan de är födda genom att välja rätt föräldrar, ges en bild av att alla har det bra och de som mot förmodan inte har det får skylla sig själva för att de som gör ännu lite smartare val och har ännu lite mer flyt ska kunna tjäna ännu mer pengar.

Jag är inte kommunist och jag tycker fortfarande att det ska löna sig att arbeta, oavsett vilket arbete man har. Vi människor är olika och vi vill leva på olika sätt, det måste vi få göra men en bra skola, bra vård och ett fungerande skyddsnät den dagen man behöver det är saker som vi inte ska göra avkall på och det måste vi allihop vara med och bidra till. MEN, och det vill jag understryka, det är inte på bekostnad av invandring och flyktingmottagning det här ska lösas. Att rösta på SD pga missnöje är så jävla oansvarigt, det handlar inte om en tillfällig markering utan det handlar om att styra Sverige under FYRA år!

 

Besvikelse

Glömde skriva en sak. I helgen träffade min man en gammal kompis som idag arbetar som professor med hjärnan som specialitet. Vet inte exakt i vilken form, på vilket sätt, men hur som helst hade de kommit att prata om mitt ”tillstånd” och han sa då en sak som var så skön för mig att höra. I väldigt många fall handlar det om besvikelse! Det är ju precis det jag sagt när folk undrat, att det inte i sig har varit mängden arbete eller stress/press utan att det som till slut gjorde att det blev för mycket var kombinationen av allt det där och att sedan allt engagemang varit mer eller mindre helt i onödan. Bristen på gehör, bristen på resultat, bristen på förståelse – kort sammanfattat i Besvikelse!

Det går framåt

Jag har inte skrivit på ett tag och det finns faktiskt en väldigt positiv anledning till det, jag har mått rätt bra! Storan sa till och med igår morse att mamma, du är inte så stressad längre! Blev nästan tårögd av att äntligen, äntligen är jag lugn nog att möta mina barn! Är jag då frisk? Nej, absolut inte. Men jag ska försöka hålla mig på den här nivån och inte trilla ner igen.

Jag känner mig överhuvudtaget rätt positiv idag och har behov av att få skriva ner saker som bidragit. Tror jag gör en lista 😉 Överst ska min familj stå naturligtvis men resten kommer här, utan inbördes ordning.

* Jag fick 11 timmar i ett skärgårdsparadis, alldeles för mig själv i helgen. Inga krav, enda tiden att passa var Icas öppettid för att hinna handla mat. Tog två lugna promenader, låg platt på en klippa, läste bok, somnade en stund i soffan och hade det bara väldigt, väldigt skönt.

*En av mina vänner sa idag att hon skulle läsa någons blog angående utbrändhet, för att förstå. Det är kärlek!

*En kollega smsade och bjöd in till fika/promenad. Och jag orkade tacka ja.

*En annan kollega skickade en inbjudan till spel i en app. Det är också ett sätt att bry sig om, utan ord.

*Jag orkade göra flera saker i förra veckan som var viktiga för någon annan, utan att känna att det kostade för mycket av mig själv. Förvisso blev jag trött men det gjorde inget.

*Min mamma förstod att ett besök på tre dagar var tillräckligt och tog själv beslutet att åka hem, utan sura miner eller (allt för) dåligt samvete som resultat.

*Jag fikade med min vän, tillika granne, igår mitt på dagen och fick skratta och prata bort ett par timmar. Vuxensällskap är skönt ibland.

*Jag och hela familjen var på Liseberg en eftermiddag. Lillan var lycklig, Storan cool men snäll mot sin syster och njöt nog lite hon också, övriga familjen var glad och orkade åka Kållerado under hjärtligt skratt. Alla var nog väldigt tacksamma över att får skratta tillsammans!

*Jag har orkat träningspromenera flera dagar och känt det ok att ta i lite. Har gått nya vägar, hittat spännande hus men också gått mycket i skogen vilket har varit underbart.

Att jag sedan orkat säga stopp till engagemang, och känner att det är ok, gör också att det känns lite lättare att andas.

Nu har jag drygt en månad innan det överhuvudtaget är dags att börja jobba, den månaden vill jag göra till något bra!