Träna bort stressen

En sak som är jobbig är det där med träning. Jag är av naturen lat, men lyckas oftast ta mig i kragen och motionera för jag vet ju hur bra jag mår av det. Och när jag väl kör, ja då kör jag ordentligt. Har aldrig varit någon vän av mesträning, det är mest ombytet och ivägmasandet som jag har svårt för. Har jag väl bytt om och kommit iväg, ja då ska det ju vara värt det så då ger jag järnet! Den här gången är det dock lite annorlunda, jag känner att jag inte klarar att pressa mig. Visst, promenera kan jag väl göra men powerwalks känns uteslutet. Styrketräning, det får bli några armhävningar på kvällen, men bara tills det börjar bli jobbigt, dvs efter ca 5 stycken ;-). På knä.

Det här är något jag själv har lite svårt att acceptera och det är framförallt något som är svårt att förklara för omgivningen. Alla har vi ju hört att motion är bra för att motverka stress och alla vet ju att om man går och drar hemma så blir man ”lat” så det är bara att  bita ihop. Jag får erbjudande om draghjälp och sms när andra tränar för att jag ska känna mig lockad. Men det är inte där problemet sitter!! Det var därför nästan skönt när jag hörde talas om en annan person i min situation som hamnade på akuten efter att ha följt med välvilliga vänner på ett träningspass. Det är naturligtvis inte på något sätt kul att någon annan brakar ihop, och jag hoppas verkligen att det gick bra,  men det ger mig ett bra exempel när jag ska förklara varför jag inte vill springa, styrketräna, gå på gympapass. Jag vågar inte, min kropp vill inte. 

Så yoga då säger du. Ja gärna. Problemet är att det är väldigt svårt att gå en kurs och uppbåda energi exakt samma tid, samma dag varje vecka. Det finns ställen med möjlighet att välja pass men då kommer nästa problem- det kostar skjortan! Ekonomin är inte på topp när man är sjukskriven och att då lägga på ytterligare kostnad för något som man inte vet om man orkar utnyttja, det är ett svårt beslut att ta. Jag försöker lite på egen hand, men det är inte riktigt samma sak. Jag får dessutom hjärtklappning varje gång, vill gärna ha koll på om det är ok eller inte innan jag fortsätter.

 

Tumme upp/tumme ner

Såg en artikel om ett par som kommunicerat en hel månad endast med hjälp av emojis men där, eller snarare strax innan, går gränsen. Hur som helst så är de väldigt bra att ha när man saknar ord eller kort vill ge en hint om stämningsläge och därför har vi bestämt att jag ska ge ”tumme upp” eller ”tumme ner” för att min man ska veta hur läget är. Det går ju omöjligt att avläsa i alla lägen.

Igår var en tumme ner-dag. Åtminstone på förmiddagen. Det lättade lite på kvällen och jag orkade vara med på Lillans träning. Den största skillnaden just nu är att förr gav ett sådant pass energi som sedan lades på pluskontot. Nu tar det istället energi men ger å andra sidan lite glädje för stunden och det är bättre än inget.

Jag hittade en blogg igår som jag tyckte var väldigt skön att läsa, mumindalen.org. Jag har inte bett om lov att få länka men hoppas det går bra ändå. Det som var så skönt var att någon annan skrivit det som jag kanske inte orkar sätta ord på just nu, det gör att man känner sig mindre ensam. Dessutom kunde jag ge länken till min man så han kunde se någon annans formuleringar. Det enda som jag blev lite ledsen över var alla kommentarer som gav vid handen att människor fortfarande, efter flera år, mår dåligt. Att detta tar tid vet jag men jag skulle vilja veta vad som gjort att man inte blir bra. Min ytterst egoistiska förhoppning är att jag kommer klara mig bättre. Jag fixar att gå till soptunnan, kommer ur sängen och är inte en fullständig zombie 24/7 (bara nästan 🙂 ). Dessutom har jag haft förmånen att träffa på fantastiska människor, både läkare, psykolog och handläggare hos FK, som verkar vara kunniga nog att inte stressa eller pressa mig utan låter mig vila. Den turen är det inte många som haft har jag förstått. Det som skrämmer mig mest är nog bröstsmärtorna och pulsrusningarna, men det hoppas jag ger med sig i och med vilan. Det återstår att se helt enkelt.

 

Sjukskriven, hur gör man?

Att vara sjukskriven från jobbet är lätt, eller åtminstone väldigt tydligt. Jag ska inte prata med, prata om eller överhuvudtaget tänka på något som har med jobb att göra. Det har jag fått order om från både läkare, psykolog och igår även från Försäkringskassans handläggare så då är det väl bäst att lyda. Så långt allt väl. Men hur gör man med det där andra, det som är livet? När man står på fötterna, nå ja, och ser ut som vanligt- hur fördelar man projektet Familjen? Hur släpper man ansvaret och kontrollen till den andra vuxna och hur tar han eller hon över det?

Igår började skolan och även aktiviteterna. Schema ska synkas, hämtningar och lämningar organiseras och middagstider spikas. Vem handlar, vad ska vi äta, är lagad mat bäst före eller efter träning? Vissa aktiviteter har den goda smaken att avvakta ett par veckor medan andra satte fullt fart redan i slutet av sommarlovet. Regnkläder, stövlar, gympakläder. Vattenmuggar, målar-tisschor, pennfack och var fan la vi iPad-laddarna? Lillan vill inte gå på fritids, Storan har plötsligt sovmorgon men å andra sidan längre dagar och lång väg att gå till vissa lektioner vissa dagar.

Min stressreaktion är ju till största del jobbrelaterad. Det är alla överens om. Men självklart är det så att min typ av personlighet håller ganska hög fana vad gäller engagemang och kontroll även inom familjen och på fritiden. Nu känner jag att jag behöver vila, ordentligt. Hur gör man det på ett sätt som inte skapar mer press på den man älskar? Hur förklarar man att man inte bara är lat utan att vi måste hitta nya vägar, nya förhållningssätt? Det kommer ju inte att fungera om vi ska köra på som vanligt, då kommer det här ta enormt lång tid och ändå skita sig så fort jag går tillbaka till jobbet.

Jag tror jag får använda mig av mitt favorithjälpmedel- Listan. Jag ska nog spalta upp allt som vi gör, allt som måste göras och försöka ta en stund i lugn och ro att prata om det. Kanske kan vi hjälpas åt att stryka onödiga måsten och göra upp planer för hur vi ska kunna underlätta för varandra. Jag vill ju inte bli den där tråkiga som i alla lägen bromsar kul saker, som håller ihop och sedan exploderar när det blir för mycket. Jag måste få en buffert så jag kan hantera ett plötsligt uppkommet tandläkarbesök.

Mitt första inlägg

i vilket jag ska försvara varför jag valt att vara anonym. Jag har en annan blogg, i den är jag helt öppen, men den här skapade jag idag eftersom jag för tillfället befinner mig i ett sorts vakuum. Jag är sjukskriven pga ”utmattningssyndrom” eller ”reaktion på långvarig stress” och av någon anledning är det lite skämmigt. Jag kunde ju i och för sig valt att skriva dagbok, helt privat, under den här tiden men av någon anledning känns det viktigt att fortfarande kunna kommunicera med omvärlden. Kanske någon hittar hit och vill kommentera något, starta en diskussion, och det är ju det jag älskar- att mötas och vrida och vända på argument tills man hittar en lösning eller ett ställningstagande som ger något bestående.

Varför är jag sjuk? Det handlar som vanligt inte om en anledning, det gör det nog aldrig. I mitt fall handlar det om att jag älskar att engagera mig, hugga tag och göra saker så bra som det går. ”Du är aldrig nöjd” sa en vän till mig och det är nog rätt, det går alltid att förbättra, utveckla, utmana. Allt detta gör att jag ofta hamnar i situationer med mycket arbete och mycket ansvar. Jag sticker ut hakan och tar strid, inte bara för mitt eget men för den som inte orkar själv eller är förfördelad. Jag är verbal och argumenterar, oavsett status och rangordning. Och allt detta gör jag med glädje för jag älskar att påverka och att överbevisa. Men varför tog det då slut? Helt enkelt för att jag arbetar i en organisation med sjuka strukturer. Med fegt ledarskap och dåligt utbildad personalavdelning. Det är nämligen en sak som tär på min energi och det är att slåss mot luftslott. Att veta att mina argument är vattentäta men man skiter i det och kör över, inte bara mig utan hela min del av organisationen. Inte en gång utan upprepade gånger, ljuger oss rätt upp i ansiktet och drar en vända till. När detta kombineras med omorganisation och i och med det påhopp och skitsnack bland personalgruppen, som också mår dåligt, då tar det till sist slut. Kroppen lägger av och hjärnan vill bara få vila. Och där är jag nu.

Är jag utan synd? Nej, förstås inte, det är aldrig ens fel att två träter, men det sista året har jag faktiskt hamnat i blåsväder ganska mycket pga andra och det är inte kul. Inte alls. Att facket varit en ledande del av hetsen gör det naturligtvis inte lättare, snarare tvärtom, man är ganska ensam då.

Så vad händer nu? Jag är sjukskriven och det är ”lustigt” men både min läkare sedan många år och min nya psykolog är rörande överens- jag ska INTE tänka på eller prata med jobbet på LÄNGE! Och då har jag bara varit mig själv vid båda besöken- antingen är jag riktigt psyko eller så är de riktigt duktiga. Hur som helst så känns det faktiskt väldigt bra. Ordinationen från båda: gör sådant som du mår bra av! Börjar så smått acceptera det och känna att de nog har rätt, det ska bli skönt att inte göra någonting mer än sånt jag vill de närmaste månaderna. För när man börjar känna efter är det ganska läskigt vad kroppen signalerar. Jag har tryck över bröstet i stort sett varje dag, behöver inte ens vara någon negativ stress…..

Med detta sagt så ska jag nu gå och läsa godnattsagor för mina barn. Det VILL jag!